Jag kom hem igår efter en härlig eftermiddag hos en väninna, och hade köpt med mig en färdiggrillad kyckling hem, för att slippa laga mat. Slängde in lite pommes i ugnen och förväntade mig sedan en relativt lugn kväll!

Ettåringen behövde badas, och storasyster ryckte in. Trötta ettåringar, gillar inte att duscha håret, och skriker därför... Maken förstod inte det och tog ut sin ilska på storasyster, genom att kasta en toffel efter henne.

Det finns tre små individer jag skulle göra precis vad som helst för, och det är mina barn. Det finns inte i min värld att låta någon skada dom. Så som en konsekvens av makens toffelkastande mot storasyster, kastade jag in maken i väggen innan jag gav honom fem minuter att packa sin skit och lämna bostaden, om han inte ville bli bortförd av polis.

Det känns fantastiskt skönt att ha tagit detta beslut, även om jag vet att det kommer bli några månader av oro och säkert viss sorg med. Men det finns inget alternativ. Om en människa inte har spärren att INTE bruka våld, så är det så... Den spärren är inget som bara dyker upp efter en vecka, och så är allt bra. För även om denna händelse kan räknas som ganska ringa, så skulle jag inte kunna leva med tanken på en potentiell "nästa gång" eller med att storasyster på minsta sätt känner sig otrygg i sitt eget hem.

Nu sitter jag och väntar på att ettåringen ska vakna så att vi kan gå ut och leka, medans maken hämtar de sista kassarna, jag packat åt honom. Förväntar mig att mitt och ettåringens pass lämnas tillsammans med makens nyckel till bostaden.

Hur blev det så här?

Jo, mixen av extremt färgstarka personligheter, makens religiösa fundamentalism, min öppensinniga samt lite flummiga inställning till religion och livet, och storasysters könsidentitetsstörning, kryddat med mellansysters representation av vad samhället anser vara "normalt", och en liten busig, envis och dregglande toddler, ger en regnbåge i de klaraste färgkontraster, där tyvärr vissa färger skär sig lite ibland och riskerar att blir en ful, gråbrun sörja när man rör ihop dom för mycket...